Jag satt i min bil en vanlig natt, körde för att få ihop pengar till hyran, när två främlingar satte sig i baksätet och sa namnet på mannen som förstörde mitt liv. Sagas huvud sov tungt mot bilstolen bakom mig, och jag tvingade mig att hålla händerna stadiga på ratten. De pratade om honom som om de kände honom, om pengar, om bevis, om en öppning. De sa att han byggde sitt liv på lögner, att han tvättade pengar, att han använt mig som sköld.
När de steg av bilen tittade mannen på mig en enda gång och frågade om jag visste vem han var. Jag sa att jag gjorde de. Och när de försvann in i natten insåg jag att jag fortfarande var indragen i hans spel utan att jag visste om det. Då började jag gräva.
Och till slut fann jag det: betalningar i mitt namn, till företag jag aldrig hört talas om, kopplade till en stad jag aldrig varit i. Kiruna. Oscar använde mitt namn som om det fortfarande var hans. När jag ringde honom för att konfrontera honom, sa han bara att jag skapade drama.
Igen. Så jag gav mig norrut, till Erik, min pappas gamla vän. För om Oscar trodde att jag var en pjäs på hans bräde, skulle han snart få se en annan sida av spelet.
En sida som inte tänkte vara tyst längre.
