Jag hade precis bokat klipptid klockan två, men när jag ringde för att höra om jag kunde kom tidigare, tolv trettio, sa de att det inte gick. Jag hade en timmes resa framför mig, så jag frågade om klockan ett fungerade. Till slut blev det en stressig morgon med alldeles för många samtal och alldeles för lite sömn. Jag hade legat vaken större delen av natten.
Det var något med den där jäkla hakan – jag hade dragit i den igen, och när jag väl börjat kunde jag inte sluta. Så istället för att sova satt jag uppe och skrev ett tackmeddelande till alla som stöttat mig i chatten. Klockan var sen, men jag var tvungen att få det klart innan jag somnade. Sedan var det bara att masa sig upp och ta mig till Hongdae för morgonens sändning.
När jag kom fram var det redan fuktigt i luften. Det där trycket som gör att man känner sig klibbig även innan man börjat röra på sig. Jag brukade sända från ett kafé i närheten, men det hade stängt och blivit ett bageri som bara sålde croissanter. Så jag stod där ute på gatan, med min telefon och mitt stativ, och försökte hitta en plats där jag faktiskt kunde sända utan att någon sparkade ut mig.
Jag hade till och med glömt min kylväska hemma – den jag brukade ha med mig för att hålla dryckerna kalla under långa sändningar. Jag hade packat powerbanken, men kylväskan låg kvar på skrivbordet. Typiskt. Ändå bestämde jag mig för att köra på.
Först skulle jag klippa mig. Jag hade bett om en sportig klippning, men frisören lämnade sidorna lite för långa. Det blev så där halvmesigt att det varken var kort eller långt – jag fick pressa ner luggen med handen hela tiden för att det inte skulle se löjligt ut. Men det var gjort, och det fick duga.
Jag hade inte tid att vara missnöjd, för efter klippningen väntade övningen. Jag har tränat jokgu i ungefär en månad nu, med en lärare som ger mig privatlektioner. Den här gången hade jag övat på att slå bollen över nätet med fart, och min lärare hade faktiskt berömt mig. Det var sällsynt – han var inte den som slösade med komplimanger.
Jag hade också hunnit med lite bowling. Jag låg runt åttio till hundra poäng, beroende på dagen. Det var inte fantastiskt, men det var inte heller pinsamt. Jag hade också fått ett uppdrag av en av tittarna – en äggätar-utmaning.
Förra gången jag försökte underskattade jag den totalt. Jag tänkte att jag bara skulle svälja allt på under två minuter, men jag hade fel. Riktigt fel. Den här gången var insatsen högre – fem tusen ägg skulle delas ut om jag klarade det, och dessutom skulle jag ha på mig en viss utrustning.
Jag kunde inte tacka nej. Om Ji-seok kunde klara det, så måste jag också kunna göra det. Men jag var nervös. Jag stod i Hongdae och försökte fånga någon att intervjua, men det var öde.
För en månad sedan kryllade det av turister, men nu var det nästan tomt på gatan. Bara en och annan person som skyndade förbi. Jag såg en äldre man som sov på en bänk – han verkade ha däckat efter en utekväll. Jag försökte prata med några som gick förbi, men alla var upptagna.
Så jag riktade in mig på att svara på chatten istället. En av tittarna frågade om min nya frisyr såg bra ut. Någon annan sa att jag såg snygg ut – det hade jag aldrig hört förut. Jag tackade och skrattade.
En annan tittare, som brukade vara med i chatten, hade tydligen slutat komma in. Jag letade efter honom, men han dök inte upp. Kanske hade han tröttnat. Jag nämnde att jag kom från en kockbakgrund – jag hade jobbat som kock på hotell innan.
Det märktes, för jag kunde ofta lista ut exakt vilka ingredienser som fanns i en rätt bara genom att smaka. Min mamma höll med mig när jag påpekade det. Jag hade också varit ensam på många restauranger när jag behövde vila från allt. En av tittarna skrev att jag såg ensam ut.
Jag skrattade till svar. Jag planerade att gå till 9:e utgången av tunnelbanestationen lite senare, runt elva. Det fanns ingen garanti att det skulle vara bättre där, men man vet aldrig. Och jag var tvungen att försöka få till åtminstone en intervju, annars skulle sändningen bli väldigt lång och väldigt tom.
Under hela förmiddagen fortsatte jag att prata med chatten, hälsa på tittare som kom in och småprata med dem som råkat hamna framför kameran. Det var inte så mycket mer med det. Men jag bestämde mig för att inte ge upp. Det här var inte första gången jag kämpade, och det skulle inte vara sista.
Till slut fick jag syn på någon som gick förbi med en luft av att inte ha bråttom. Jag tog ett djupt andetag och gick fram. ”Ursäkta, har du en minut? Jag undrade om jag kunde ställa några frågor.
”
